Månaderna går.. Eller kanske springer dom?!

 

2018 har fan varit ett HEMSKT år... samtidigt som min kropp bråkar med glada känslor. 

 

Inledde året med att få fastställt besked på att min Aslan hade ett förstorat hjärta, samt vätska i lungorna- så medicin resten av livet blev ett faktum. 

Där och då kände jag hopp! Att det här kommer gå bra! Det tar lång tid innan vi når högsta dosen på medicinen!! 

Så våra dagar flöt på bra, han tog sina tabletter med glädje- eftersom de va inlindade i skinka. Haha! 

〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️

Sen åkte brorsan på akut tarmvred. men innan vi visste vad det va som var fel, så var det långa dagar med oro vad som skedde. 

Men efter 4 dagar med kräkningar, noll sömn och tårar (gråter min bror, då är det på riktigt), så kom ambulansen mitt i natten och hämta de honom. De kommande två dagarna låg han med slang ner i magen, som fångade upp vätskorna. Till slut kunde de operera honom och vad de fann var mycket ärrvävnad (från operationer på honom som bebis), en tunntarm tjock som en boaorm och vi förstod att det var rätt allvarligt!

 

〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️

 

I början på Mars gick morfar bort, en vacker solig dag.

Han somnade stilla in, hållandes Beas hand. 

Allt meck inför begravningen snurrade i huvudet.. Men det togs ganska snabbt över av andra omständigheter.. 

 

〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️

 

Aslans bortgång. 

Den 11 mars 02.34, tog han sitt sista andetag. 

Det var inte alls vad jag hade planerat. Vi skulle ju ha en evighet kvar tillsammans! 

Men istället fick du lida in i det sista.. vilket absolut inte var meningen heller..

Men allt gick så otroligt fort! Vi pratar timmar. 

Han hade tidigare under veckan småhostat lite, men det blev bättre efter medicin. Han åt vätskedrivande för vätskan i lungorna. 

Denna lördag hade vi inte gjort många knop, vi båda hade gosat i soffan, busat som vanligt, han åt sin mat som vanligt, skällde som vanligt i missnöje över att han inte fick nå gott. Sen, från ingenstans, efter vår sista promenad och jag lagt mig tillrätta i sängen, så märker jag att han beter sig annorlunda. 

Han vill alltid ha kvällsgos och efter det ska han in under täcket. Väl där under brukar han snurra några varv, för att sedan lägga sig tillrätta mellan mina lår. 

Men nu.. han var extremt orolig. Kom ganska snabbt upp igen, gick runt och hittade inte alls någon plats att ligga bekvämt på- trodde jag. Jag lägger mig på sidan, för att hålla om honom. Hans andning var väldigt ansträngd, med skakningar och bakåtfällda öron. 

Jag förstod att det va hjärtat som bråkade, försöker lugna honom, samtidigt som jag ringer och väcker mamma.. vilket inte är det lättaste när hon tagit sömntabletter- vilket jag oxå hade gjort vid denna tidpunkt. 

Klockan var 01.30 när hon hämtade upp oss och vi kör mot Bagarmossen. 

På med värmen i bilen, allt för att lugna Aslan. Han somnade i min famn och sov hela vägen. Väl på parkeringen har han bråttom ut! Det ska skällas, springas runt och markera- plötsligt va han sig själv. För att sedan kollapsa precis innanför dörrarna... antagligen Va det för temperaturändringen. När jag vänder mig om ligger han bara på golvet, med benen rätt ut från sidorna. 

Får upp honom i famnen och han vaknar till, med är helt lelös i min famn.. vi fär snabbt komma in på rummet, där jag försöker återberätta allt- groggy som jag är sluddrar jag fram orden och försöker göra mig så förstådd som möjligt. 

Hans tillstånd blir värre och 5 minuter senare står jag där, med darrande ben och en hjärna som inte ville ta in informationen. "Det är nog bäst för lille Aslan att få somna in." 

Orden ekar inom mig, studsar mellan hudväggarna, som i ett tomt rum. Jag känner tårarna rinna längs med kinderna, samtidigt som jag hör mig själv säga att "han inte ska behöva lida mer, det är det bästa för honom". 

Veterinären lämnar oss en stund och Jag hör sedan en människa gråta, hör ett hjärtskärande ljud av någon som bryter ihop, hur rösten skär sig när hans namn sägs, jag hör ljudet som att det skulle vara någon bredvid mig.. tills jag inser att det är jag som gråter, det är jag som bryter ihop. 

Min älskade plutt låg i en kuvös och kämpade på att försöka hålla sig vid liv! Jag ser droppar på hans nos. Droppar som är vätska från hans små lungor...

Efter att veterinären satt första avlivningssprutan är han borta.. borta för evigt. 

Vet inte hur länge vi satt kvar där sen, ville inte lämna honom! Hans lilla kropp va tung i min famn, hans ögon va torra och livlösa.. Men han doftade fortfarande som sig själv. Jag kände hur blöt hans kind blev av mina tårar.. 

 

I bilen hem satt jag som paralyserad. Mina armar vilade tungt i mitt knä. Jag kände hur torr jag blev i munnen, för min haka hängde bara ner.. Jag ville stänga munnen, men jag kunde inte göra något alls. Minns att jag tittade ut på vägen, men ser inget alls. Allt är bara som ett luddigt moln. Har det här ens hänt?! Är det en mardröm? Det här kan inte vara möjligt! 

 

På mindre än två timmar går han från att vara '"som vanligt"- till att vara död! Till att inte längre vara vid min sida nå mer. Någonsin. 

 

Såhär en månad senare kan jag ännu inte förstå vad som hänt! Att han aldrig kommer ligger bredvid mig igen. 

Nu är jag själv. Medans du är på andra sidan, med din stora kärlek Skrållan.

 

Och jag är för första gången på 16 år inte hundägare. 

 

Det är ord som känns så fel! Det är en känsla som känns såå fel! 

Men medans jag sörjer detta, kan jag inte ta in en ny hund. Det är inte rättvist för den. 

 

Nu när jag skriver detta så stprgråter jag, vilket är väldigt skönt! För har verkligen stängt av mig själv, rent känslomässigt från allt det här. Tillåter jag mig känna för mycket, så kommer jag falla samman. Gå i tusen bitar och inte komma upp igen. 

Det här är första gången jag skriver om det här, så här ordentligt. Och jag hoppas bara på att jag kan sluta gråta sen..!

 

Min vackra pojke, må du vara tillsammans med din flock, på de där vackra, ändlösa ängarna! Du är för evigt i min själ!

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

 

Dagen innan morfars begravning körs mormor in akut till sjukhuset pga domningar i vänstersidan...

Det visade sig att hon hade haft en sk TIA, så det blev ordentligt med undersökningar och bevakning, ifall en stroke skulle komma smygandes... 

 

Väl sittandes i kyrkan känner jag bara att jag ville att det skulle vara över. 

Där satt jag, tom på känslor- men ändå översvämmad av dom. Ser min mamma gråta, min pappa gråta, min morfars syskon gråta. Och allt jag känner är att jag inte kan gråta- för då kommer det inte bli bra. 

Är på gott och ont att jag klarar av att stänga av känslomässigt.. 

Men jag orkade inte! Det var bara föör mycket som hänt!! Och att mormor låg på hjärtavdelningen var bara det sista som behövdes för min bägare..! När skulle det ta slut?!

 

〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️

Min kropp känns matt, tom, men sprängfylld! 

〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️

 

Förutom allt det här, så träffar jag någon. 

Jag undrar såå om det är såhär det ska kännas när man är kär. Jag slåss med de känslomässiga inom mig. Tillåta mig själv vara glad. Men det är inte lätt! 

Det är som nå jävla studsbollstävling inom mig. 

Njuter av hans närhet och våra dagar ihop, för att lätt falla när han åker och världen vaknar upp igen. All skit kommer upp till ytan igen, verkligheten gör sig påmind. 

Men de där dagarna det bara är vi.. de är så otroligt sköna! Behöver inte tänka på något annat än oss! 

Han får mig att må så bra! 

Samtidigt som tankarna snurrar om vad vi är. Men de tas snabbt upp av de andra tankarna av njutning. Här och nu. Orkar inte tänka på sen. Det tar vi då. 

〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️

 

Så 2018, hoppas verkligen på att du framöver blir bättre!! 

Hoppas så innerligt att Theos födelse ger oss alla lycka och harmoni! För vi alla är trötta nu.

 

 

 

</div

Det här är ett inlägg jag våndats ganska mycket för att skriva. Har nog ännu lite svårt att acceptera det hela.

Efter alla dessa år, med ånger, sorg och smärta av fel val..

 

För lite mer än 1 år sedan så träffades vi igen och det var precis som vanligt, vi har skoj, vi gråter, vi skrattar, vi minns.. Men jag fick oxå höra de svåraste orden jag någonsin kunnat höra, som tog mig månader att smälta. Som tog mig in i någon slags förnekelse.

"Jag tror inte det finns några känslor längre.."

Orden ekade inom mig. De studsade mot väggarna på insidan av mig. Mitt hjärta hoppade ur kroppen och föll ner i marken och gick i krash.

Mitt enda svar var "förlåt.."

 

Första tiden efter detta kände jag mig otroligt förvirrad och kände bara att han sagt så för min skull, för att han trodde att det var snällare mot mig. För att det skulle vara sant kändes i verkligt. Hans agerande var ju inte av den meningen. Jag fick inte ihop det alls! Det får jag nog inte än idag, egentligen.

Det tog mig ca 3 månader efter dessa ord och plötligt märkte jag att jag tänkte mindre på honom, jag kände mig inte ledsen på samma sätt.
Han skaffade flickvän och först blev jag såklart ledsen, men sedan gick känslan över till att kännas "helt okej".
Vartefter månaderna gick så tänkte jag mindre och mindre på allt som hänt och jag började förstå att de där hemska jävla orden han sa- det va de viktigaste ord han någonsin kunde sagt till mig!

Jag kände hur jag mer och mer gick vidare. Och även om det såklart var skönt, så gjorde det oxå såå ont i mig. För som sagt- vem är jag utan denna ånger inom mig? Det vet jag nog ännu inte idag. Men jag vet iaf att jag faktiuskt kunnat gå vidare.

 

och varför kände jag då att jag var tvungen att skriva detta? Jo, för att för en vecka sedan drömmer jag om honom.

I de vanliga gamla drömmarna så är vi bara med varandra, men denna var annorlunda.
För här vill jag prata med honom om något, medans han går iväg, bort från mig. och jag hör mig själv ropa efter honom "Jag älskar dig inte längre!". Han vänder sig om, mot mig, ler och fortsätter sedan gå iväg.

Jag vaknar upp, helt dyngsur i svett, tårar som faller ner för min kind och jag kände mig så tom- men ändå så hel.

 

Jag kommer alltid att älska honom, det kommer jag. Jag kommer alltid ångra mig och jag kommer alltid drömma.
Men äntligen känner jag mig annorlunda, som mig själv på något sätt.

 

Det tog mig ett år.

Men tror jag som sagt behövde höra de där orden. De gjorde att jag kunde börja processa allt och gå vidare.

Klart jag alltid kommer fundera på det, men kanske på ett annat sätt.

 

Kanske kan jag istället lättare släppa in någon ny, som kan fylla mitt liv med kärlek. Istället för att inte våga släppa in någon, för att vara rädd att han då kommer komma och vara redo för mig.

Det har varit så mycket lättare att låta männen komma och gå, utan känslor involverade.

 

10 år är en lång tid.

Men jag har resten av mitt liv kvar!

 

Att skriva det här är otroligt jobbigt, men jag var bara tvungen att få ner det, att få det ur mig.

 

Nu kan jag kanske släppa och försöka hitta mig själv och den jag vill vara.

 

Har haft en underbar vecka måste jag säga!
Träffat vänner varje dag och njutit av det fantastiska Majvädret!

Ätit goda middagar, pulat i trädgården hos syrran, grillat, solat, njutit av tjejmys på en uteservering, hjälpt till med renovering, firat min moster, grillat lite mer och jaa haft det jäkligt bra!

 

Måste dock säga att det är lite skönt att det är måndag idag och alla jobbar igen:P

Kroppen ger igen för dessa dagar!

 

Men känner att jag uppskattar att jag fått så många bra dagar! Ser fram emot en sommar med mina underbara vänner. Känns som att denna sommar blir bättre psykiskt, än förra sommaren.

Bara ljuset och dofterna ute just nu gör att jag känner mig bättre!! Det är som att man aldrig sett solen eller de gröna löven förr. :P Underbart!
Har denna vecka fått tre olika brännor på ryggen! haha! Har varit väldigt stilig av alla olika linnen! Blir att jämna ut dom lite imorrn, om vi får fortsatt bra väder:)

 

Nu blir det en film och ett glas med limejuice! :)

 

 

 

 

 

Ni vet ju hur jag tidigare skrivit att jag saknat att inte få nån inspiration av ny musik, men att den rätta låten kommer när man minst anar det.

 

 

När jag hittar en sån låt, så är det första jag lyssnar på melodin. Det går inte många sekunder innan jag känner att "här har vi något!", när man sedan hör rösten, så brukar jag rysa lite mer och sen till sist- texten.

 

Alla dessa låtar jag har är sjukt deppiga, men starka! De får min själ att hamna i nån slags lugn och harmoni.

På något sätt så känner min kropp (ja eller hjärnan antagligen) av, av melodin troligen, att detta är en sån där låt som jag vill ha. För alltid när jag väl kollar upp texten, så passar den fint in i samlingen.

 

Ni måste ju tro att jag är heeeelt rubbad! Haha! Men för mig är det så självklart och ett måste!

Den där musiken som betyder så mycket, som följer mig genom livet.

 

Hade jag varit en man, så hade jag lätt hoppats på att min röst var perfekt för denna slags musik!

 

"Men vadå, en kvinna kan ju oxå göra musik?!"
Japp, det kan dom. Men den musiken tilltalar mig inte på samma sätt.
Så har jag alltid känt.. Konstigt de där.. Men gör mig inget :)

 

 

Nä men jösses, vi kan ju inte prata musik i ett helt inlägg!

 

eller jo fan, det kan vi! ;)

Nu blir det att försöka sova!!

undrar dock vilka dessa "vi" är, som jag skriver om.....

 

 

I den mörka och dystra kroppen har det till och från börjat sippra in ljus. Stunder där jag faktisk mår bra, där jag känner mig glad, pratsam och lätt.

 

Den medicin jag äter mot Fibromyalgin är även en antidepressiv medicin. I och med att jag känner att tabletterna toppar av värsta smärtan och även höjer min serotoninnivå, så har jag inte lika ont och att jag inte dippar lika hårt i min ångest. Detta har ju gjort att jag stundvis snackar konstant, skrattar, är allmänt lyrisk och bara är uppslukad av glädje och förväntan typ.
Jag känner på ett sätt inte igen mig själv i de stunderna, visst jag har alltid varit en glad och energisk person. Men ibland känner jag bara att "är jag hög?! Vart får jag alla ord ifrån?! Varför är jag så glad?!", inte för att det är nå fel att vara glad osv. utan mer för att jag är så jäklans högt upp!

 

Förra veckan påbörjades Fibromyalgikursen, där vi är en grupp med människor som nyligen fått sin diagnos. Vi kommer prata om själva sjukdomen, hur vi ska hantera den sorg vi kan hamna i, hur vi ska (över)leva vår vardag, vad kan vi göra för att minska smärtan, osv osv. Hittills är jag väldigt nöjd! Vi är ett skönt gäng, där man verkligen inte behöver skämmas eller "försköna" sin vardag.
De närmsta 12 veckorna tror jag att jag kommer lära mig en hel del, både om mig själv och om livet.

Känns spännande!

 

Men trots glädje, energi och skratt, så kan inte tröttheten gömma sig. Trots smink och fina kläder, så döljs inte den trötta själen.

Den där känslan av att inte få ordentlig sömn tär på mig. och när jag väl får sova, så får jag ändå inte sova länge.. Är så less på att få 1-2 timmars sömn, för att sedan vara vaken 1-2 timmar.. osv..
Att jag dessutom inte får sova trots sömntabletter.. DET är jävligt tungt!

Men det är det jag och min läkare just nu prövar oss fram, för att hitta ett sätt för mig att få sova mer.

En stor klump känns i magen.. Vet inte varför den känslan infinner sig, ikväll av alla kvällar. Inget speciellt har hänt, men den där känslan suger i mig.

 

Jag är trött.

 

Trött på att resa mig

Trött på att röra mig

Trött på att ha sorg

Trött på att ha ont

Trött på att sakna

Trött på att känna
Trött på att andas.

 

Tiden bara går och går, men jag.. jag står kvar här. Precis här. Ensam.

 

Jag känner fortfarande att hon är här med mig, bredvid mig. Jag känner hennes mjuka kind, hennes kärlek och hennes värme. Men hon är inte här. Jag är här ensam.. Utan henne.

 

Jag förstår inte varför det är så svårt. Varför jag inte kommer vidare, varför jag måste känna såhär..

 

Men jag fortsätter, fortsätter att le, försöker få själen att le. Försöker att ögonen ska le. Att jag ska le.

 

Släckte lampan för säkert en timme sedan, har spelat lite, kollat instagram och FB, ja men ni vet-det vanliga. 

Tog min tablett, för sömnen, för 1 1/2 timme sedan. Känner mig inte groggy alls.. 

Imorrn ska jag träffa min handläggare hos AF och jag vill verkligen inte! 

Jag får sådan ångest av vad dom kräver av mig just nu.. 

8 timmars praktik.. jag önskar inget hellre än att jag kände att jag skulle kunna göra det!! 

Men både den fysiska(smärtan) och psykiska (ångesten) sätter stopp för mig. 

Vill inget hellre än att kunna jobba! 

Men som det är idag, så skulle jag bara svika min möjliga arbetsgivare och det är varken bra för mig eller dom.. 

Jag är så less på skiten! Less på att ha ont, att inte få sova, att inte orka med något... 

Fan! 

Bara hoppas på att vi kommer fram till något bra i morgon. :/ 

Idag skulle min Skrållan fyllt 10 år. 

Det är alltså tio år sedan vi åkte in till veterinären för att Fiffi behövde hjälp med förlossningen.

Under fiffis dräktighet så kände man Skrållans lilla kropp i magen. Hon kallades då "lilla nasse". Hon var en liten tjockis där inne och jag älskade den där lilla grisen redan då! 

Varje dag sedan 23 november 2005 har jag haft en fantastisk livskamrat och att hon varit tvungen att lämna mig alldeles för tidigt skär i mig.. 

Vet att det är skittråkigt för er som är här att läsa om det här.. men jag är trasig! Utan henne... 

Det har snart gått 6 månader, men det smärtar inte mindre för det.. tiden står still. Hjärtat slår för sakta. Själen är tom. 

Idag, Skrållan, saknar jag dig extra mycket. 

Skitapp! 

I onsdags så hade vi en riktig färga håret-kväll! Jag fixade tusses utväxt, Sandras blonda skulle peppas upp lite och dom fick färga mitt hår brunt. Woho!!

Är två år sedan jag hade mörkt hår och åh, såå härligt alltså att ha det tillbaka! Kände mig genast fräschare!

 

I fredags va det dax för fest. Tusse fyllde år i torsdags, så det skulle firas. Vi va ett stort gäng i deras lilla lägenhet, vi fick knappt plats, men vad gör det? Jag menar, finns det hjärterum, finns det stjärterum! :)

Lördagen va jag dock rätt seg med ont överallt och jävligt trött.. Blev en kväll i mammas soffa framför bra film.

 

Idag skulle jag ha gått iväg på möte ang praktik. Men mådde så otroligt dåligt att det bara inte gick..! Va länge sedan jag hade sån ångest alltså! Men med en förstående handläggare bokade vi om mötet till på fredag istället. Får hoppas på att det går lättare då!

Ångest är inget jag skulle önska min värsta fiende alltså.. usch!

 

Kvällen här hemma blir lugn, serier och tända ljus. har tagit mina tabletter och hoppas på att få sömn inatt.

 

Ett regnigt stockholm idag... Är ju väldigt mysigt, men mina värmeljus är slut, inga härliga filmer att se och kroppen värker. Jippi, positiva steph! Eugh... vad är positivitet? Här är väl det stället där jag aldrig behöver hålla den där fasaden uppe?
Inte för att jag låtsas vara på topp inför alla jämt, men man känner sig ju äckligt tjatig att varje dag säga att man inte mår bra.. Att man bara vill gräva ner sig själv och bara försvinna.

 

Om 9 dagar påbörjar jag en slags praktik på ett företag här i närheten. Tyvärr inte självvalt, utan det är arbetsförmedlingens order. Jag ger det en chans och ser hur det går. Hade gärna sett att jag kunde vara hemma året ut, för att bli ett med mig själv. För att lära mig hur jag ska hantera mig själv med ångest och smärta. Men nu kastas jag in i 100% arbete och det känns inte direkt bra. Men ska ge allt!

 

Har den senaste tiden känt att något saknas.. Det är ju ett hål i min själ efter skrållan, det vet jag. Men i vanliga fall när jag mår dåligt, så använder jag mig av musiken, för att på något sätt trösta mig. Går inte att förklara..

Men har knappt lyssnat på någon musik och hittar heller inget nytt, vilket stör mig! Det får mig att stanna upp.. Kommer inte vidare!

Försöker lyssna på nya låtar, men inget går in i själen och fyller upp längre.

Satt nu och bara klicka "nästa" på youtube, men inget passade..

Men är ju så, vet ju det egentligen, att den rätta låten dyker bara upp! I en film, serie, reklam... Inte i musikflödet.

 

I morgon börjar jag en behandling i KBT. Hoppas på att den kommer att hjälpa mig resa mig mer.

Är gruppterapi, så kommer få träffa fler som är i "samma" sits, och vi kommer vara typ 10 personer- alla med olika bakgrund, erfarenheter och synsätt. Så kommer garanterat bli spännande.

 

Nu ska jag dra på mig regnjackan och dra ut Aslan.. Han är inte jätteförtjust i regnet.

 

 

Men blir ju oxå rastlös.. 

Arbetsförmedlingen vill att jag kommer iväg på nån aktivitet, som dom så vackert kallar det, så vi får väl se vad som kommer hända. Kan ju självklart behöva det, men ville så gärna ha året ut på mig att lära mig hantera allt. 

I morgon ringer en av mina läkare, så får vi se vad han säger om allt. Idag är det väldigt svårt att bli sjukskriven och ännu svårare med långtidssjuka.. FK är på en som en igel och skickar hellre ut en, än att ge folk en chans att faktiskt få tid att bli bättre. 

Jag kommer ju aldrig bli av med fibromyalgin, men min ångest och stress kan jag ju få hjälp med på ett annat sätt. Så man enklare kan tackla vardagen och lära sig leva med sin sjukdom. 

Jag vill inget hellre än att kunna jobba, tjäna pengar, så jag kan spara pengar och kunna unna mig. 

Men i dagsläget är jag inte där.. i dagsläget är jag en stel, ömtålig och skör pinne! Minsta snedsteg och jag går av... 

Suck.. 

Vill bara må bra. 

Smärtan som pulserar genom mina ben och fötter är inte att leka med! Blir tokig och vill typ bara slåå fötterna i väggen..! 

Kan ju fan inte somna när det är så här och gör jag väl det, då vaknar jag efter en stund av att det hugger till nånstans... 

Usch!!! Just nu är det en sån där stund jag bara HATAR att ha den här jävla, förbannade skitsjukdomen!! 

Och inte blir det bättre av att gnälla heller.. faaan.. Om det ändå vore så lixom! 

-Om helgen varit bra? Nää, jävla pisshelg faktiskt! 

:/ 

Riktig skitvecka!!

 

Ont överallt och kroppen vill inte alls... Fan alltså!

 

I lördags hjälpte vi min kära syster och vår vän att flytta till deras villa. Vi höll på heeela dagen och jag kände redan efter 3 timmar att jag ville lägga mig och dö, rätt upp o ner bara..! uuuääk..

Men det var oxå en otroooligt härlig dag. Vilket gäng vi är! Fantastiskt! Det var några stunder som jag va tvungen o bara stanna upp och titta mig runtomkring och jag kunde bara le. Vi är så jäkla tighta allihopa och ställer upp för varandra till 100%. Här var vi, allihopa (nästan) och hjälpte våra vänner göra en otroligt stor grej- flytta in i ett hus!

Det kommer bli en samlingsplats, garanterat. Där vi bara kommer komma varandra närmare och "leva ihop". Fantastiskt!! :D

 

Men som sagt, efter denna dag, så har ju såklart kroppen sagt upp sig. Bara att lyfta ett vattenglas gör ont. Fötterna och benen är isande kalla-på insidan- och värker satan. åh, jaa listan kan göras oändlig känns det som..

Men det sköna är att jag inte har några måsten alls denna vecka! :)

Så på tvn har Tv4s "Spring!" gått på liven och jag har legat nerbäddad. Promenaderna med hundarna har jag försökt att gå så långt som möjligt, den där promenaden som tar 15 minuter, den har tagit liiite längre tid. Men har då iaf kommit ut och fått "njuta" av hösten.

 

Imorgon kväll så är tvättstugan bokad, får hoppas jag orkar med den! :)