Lilla Fiffilina

Det här är ett inlägg jag våndats ganska mycket för att skriva. Har nog ännu lite svårt att acceptera det hela.

Efter alla dessa år, med ånger, sorg och smärta av fel val..

 

För lite mer än 1 år sedan så träffades vi igen och det var precis som vanligt, vi har skoj, vi gråter, vi skrattar, vi minns.. Men jag fick oxå höra de svåraste orden jag någonsin kunnat höra, som tog mig månader att smälta. Som tog mig in i någon slags förnekelse.

"Jag tror inte det finns några känslor längre.."

Orden ekade inom mig. De studsade mot väggarna på insidan av mig. Mitt hjärta hoppade ur kroppen och föll ner i marken och gick i krash.

Mitt enda svar var "förlåt.."

 

Första tiden efter detta kände jag mig otroligt förvirrad och kände bara att han sagt så för min skull, för att han trodde att det var snällare mot mig. För att det skulle vara sant kändes i verkligt. Hans agerande var ju inte av den meningen. Jag fick inte ihop det alls! Det får jag nog inte än idag, egentligen.

Det tog mig ca 3 månader efter dessa ord och plötligt märkte jag att jag tänkte mindre på honom, jag kände mig inte ledsen på samma sätt.
Han skaffade flickvän och först blev jag såklart ledsen, men sedan gick känslan över till att kännas "helt okej".
Vartefter månaderna gick så tänkte jag mindre och mindre på allt som hänt och jag började förstå att de där hemska jävla orden han sa- det va de viktigaste ord han någonsin kunde sagt till mig!

Jag kände hur jag mer och mer gick vidare. Och även om det såklart var skönt, så gjorde det oxå såå ont i mig. För som sagt- vem är jag utan denna ånger inom mig? Det vet jag nog ännu inte idag. Men jag vet iaf att jag faktiuskt kunnat gå vidare.

 

och varför kände jag då att jag var tvungen att skriva detta? Jo, för att för en vecka sedan drömmer jag om honom.

I de vanliga gamla drömmarna så är vi bara med varandra, men denna var annorlunda.
För här vill jag prata med honom om något, medans han går iväg, bort från mig. och jag hör mig själv ropa efter honom "Jag älskar dig inte längre!". Han vänder sig om, mot mig, ler och fortsätter sedan gå iväg.

Jag vaknar upp, helt dyngsur i svett, tårar som faller ner för min kind och jag kände mig så tom- men ändå så hel.

 

Jag kommer alltid att älska honom, det kommer jag. Jag kommer alltid ångra mig och jag kommer alltid drömma.
Men äntligen känner jag mig annorlunda, som mig själv på något sätt.

 

Det tog mig ett år.

Men tror jag som sagt behövde höra de där orden. De gjorde att jag kunde börja processa allt och gå vidare.

Klart jag alltid kommer fundera på det, men kanske på ett annat sätt.

 

Kanske kan jag istället lättare släppa in någon ny, som kan fylla mitt liv med kärlek. Istället för att inte våga släppa in någon, för att vara rädd att han då kommer komma och vara redo för mig.

Det har varit så mycket lättare att låta männen komma och gå, utan känslor involverade.

 

10 år är en lång tid.

Men jag har resten av mitt liv kvar!

 

Att skriva det här är otroligt jobbigt, men jag var bara tvungen att få ner det, att få det ur mig.

 

Nu kan jag kanske släppa och försöka hitta mig själv och den jag vill vara.