IS 2018 TESTING ME
Månaderna går.. Eller kanske springer dom?!
2018 har fan varit ett HEMSKT år... samtidigt som min kropp bråkar med glada känslor.
Inledde året med att få fastställt besked på att min Aslan hade ett förstorat hjärta, samt vätska i lungorna- så medicin resten av livet blev ett faktum.
Där och då kände jag hopp! Att det här kommer gå bra! Det tar lång tid innan vi når högsta dosen på medicinen!!
Så våra dagar flöt på bra, han tog sina tabletter med glädje- eftersom de va inlindade i skinka. Haha!
〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️
Sen åkte brorsan på akut tarmvred. men innan vi visste vad det va som var fel, så var det långa dagar med oro vad som skedde.
Men efter 4 dagar med kräkningar, noll sömn och tårar (gråter min bror, då är det på riktigt), så kom ambulansen mitt i natten och hämta de honom. De kommande två dagarna låg han med slang ner i magen, som fångade upp vätskorna. Till slut kunde de operera honom och vad de fann var mycket ärrvävnad (från operationer på honom som bebis), en tunntarm tjock som en boaorm och vi förstod att det var rätt allvarligt!
〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️
I början på Mars gick morfar bort, en vacker solig dag.
Han somnade stilla in, hållandes Beas hand.
Allt meck inför begravningen snurrade i huvudet.. Men det togs ganska snabbt över av andra omständigheter..
〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️
Aslans bortgång.
Den 11 mars 02.34, tog han sitt sista andetag.
Det var inte alls vad jag hade planerat. Vi skulle ju ha en evighet kvar tillsammans!
Men istället fick du lida in i det sista.. vilket absolut inte var meningen heller..
Men allt gick så otroligt fort! Vi pratar timmar.
Han hade tidigare under veckan småhostat lite, men det blev bättre efter medicin. Han åt vätskedrivande för vätskan i lungorna.
Denna lördag hade vi inte gjort många knop, vi båda hade gosat i soffan, busat som vanligt, han åt sin mat som vanligt, skällde som vanligt i missnöje över att han inte fick nå gott. Sen, från ingenstans, efter vår sista promenad och jag lagt mig tillrätta i sängen, så märker jag att han beter sig annorlunda.
Han vill alltid ha kvällsgos och efter det ska han in under täcket. Väl där under brukar han snurra några varv, för att sedan lägga sig tillrätta mellan mina lår.
Men nu.. han var extremt orolig. Kom ganska snabbt upp igen, gick runt och hittade inte alls någon plats att ligga bekvämt på- trodde jag. Jag lägger mig på sidan, för att hålla om honom. Hans andning var väldigt ansträngd, med skakningar och bakåtfällda öron.
Jag förstod att det va hjärtat som bråkade, försöker lugna honom, samtidigt som jag ringer och väcker mamma.. vilket inte är det lättaste när hon tagit sömntabletter- vilket jag oxå hade gjort vid denna tidpunkt.
Klockan var 01.30 när hon hämtade upp oss och vi kör mot Bagarmossen.
På med värmen i bilen, allt för att lugna Aslan. Han somnade i min famn och sov hela vägen. Väl på parkeringen har han bråttom ut! Det ska skällas, springas runt och markera- plötsligt va han sig själv. För att sedan kollapsa precis innanför dörrarna... antagligen Va det för temperaturändringen. När jag vänder mig om ligger han bara på golvet, med benen rätt ut från sidorna.
Får upp honom i famnen och han vaknar till, med är helt lelös i min famn.. vi fär snabbt komma in på rummet, där jag försöker återberätta allt- groggy som jag är sluddrar jag fram orden och försöker göra mig så förstådd som möjligt.
Hans tillstånd blir värre och 5 minuter senare står jag där, med darrande ben och en hjärna som inte ville ta in informationen. "Det är nog bäst för lille Aslan att få somna in."
Orden ekar inom mig, studsar mellan hudväggarna, som i ett tomt rum. Jag känner tårarna rinna längs med kinderna, samtidigt som jag hör mig själv säga att "han inte ska behöva lida mer, det är det bästa för honom".
Veterinären lämnar oss en stund och Jag hör sedan en människa gråta, hör ett hjärtskärande ljud av någon som bryter ihop, hur rösten skär sig när hans namn sägs, jag hör ljudet som att det skulle vara någon bredvid mig.. tills jag inser att det är jag som gråter, det är jag som bryter ihop.
Min älskade plutt låg i en kuvös och kämpade på att försöka hålla sig vid liv! Jag ser droppar på hans nos. Droppar som är vätska från hans små lungor...
Efter att veterinären satt första avlivningssprutan är han borta.. borta för evigt.
Vet inte hur länge vi satt kvar där sen, ville inte lämna honom! Hans lilla kropp va tung i min famn, hans ögon va torra och livlösa.. Men han doftade fortfarande som sig själv. Jag kände hur blöt hans kind blev av mina tårar..
I bilen hem satt jag som paralyserad. Mina armar vilade tungt i mitt knä. Jag kände hur torr jag blev i munnen, för min haka hängde bara ner.. Jag ville stänga munnen, men jag kunde inte göra något alls. Minns att jag tittade ut på vägen, men ser inget alls. Allt är bara som ett luddigt moln. Har det här ens hänt?! Är det en mardröm? Det här kan inte vara möjligt!
På mindre än två timmar går han från att vara '"som vanligt"- till att vara död! Till att inte längre vara vid min sida nå mer. Någonsin.
Såhär en månad senare kan jag ännu inte förstå vad som hänt! Att han aldrig kommer ligger bredvid mig igen.
Nu är jag själv. Medans du är på andra sidan, med din stora kärlek Skrållan.
Och jag är för första gången på 16 år inte hundägare.
Det är ord som känns så fel! Det är en känsla som känns såå fel!
Men medans jag sörjer detta, kan jag inte ta in en ny hund. Det är inte rättvist för den.
Nu när jag skriver detta så stprgråter jag, vilket är väldigt skönt! För har verkligen stängt av mig själv, rent känslomässigt från allt det här. Tillåter jag mig känna för mycket, så kommer jag falla samman. Gå i tusen bitar och inte komma upp igen.
Det här är första gången jag skriver om det här, så här ordentligt. Och jag hoppas bara på att jag kan sluta gråta sen..!
Min vackra pojke, må du vara tillsammans med din flock, på de där vackra, ändlösa ängarna! Du är för evigt i min själ!
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Dagen innan morfars begravning körs mormor in akut till sjukhuset pga domningar i vänstersidan...
Det visade sig att hon hade haft en sk TIA, så det blev ordentligt med undersökningar och bevakning, ifall en stroke skulle komma smygandes...
Väl sittandes i kyrkan känner jag bara att jag ville att det skulle vara över.
Där satt jag, tom på känslor- men ändå översvämmad av dom. Ser min mamma gråta, min pappa gråta, min morfars syskon gråta. Och allt jag känner är att jag inte kan gråta- för då kommer det inte bli bra.
Är på gott och ont att jag klarar av att stänga av känslomässigt..
Men jag orkade inte! Det var bara föör mycket som hänt!! Och att mormor låg på hjärtavdelningen var bara det sista som behövdes för min bägare..! När skulle det ta slut?!
〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️
Min kropp känns matt, tom, men sprängfylld!
〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️
Förutom allt det här, så träffar jag någon.
Jag undrar såå om det är såhär det ska kännas när man är kär. Jag slåss med de känslomässiga inom mig. Tillåta mig själv vara glad. Men det är inte lätt!
Det är som nå jävla studsbollstävling inom mig.
Njuter av hans närhet och våra dagar ihop, för att lätt falla när han åker och världen vaknar upp igen. All skit kommer upp till ytan igen, verkligheten gör sig påmind.
Men de där dagarna det bara är vi.. de är så otroligt sköna! Behöver inte tänka på något annat än oss!
Han får mig att må så bra!
Samtidigt som tankarna snurrar om vad vi är. Men de tas snabbt upp av de andra tankarna av njutning. Här och nu. Orkar inte tänka på sen. Det tar vi då.
〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️〰️
Så 2018, hoppas verkligen på att du framöver blir bättre!!
Hoppas så innerligt att Theos födelse ger oss alla lycka och harmoni! För vi alla är trötta nu.
Nu återstår bara hur jag ska fortsätta leva utan en av de viktigaste delarna i mitt liv!
</div
