MISSTAG MAN MÅSTE LEVA MED

Den där känslan när två läppar möter varandra, i en varm, passionerad kyss.
När de där ögonen, som man bara drömt om, djupt ser in i ens själ.
Där magen pirrar så det nästan gör ont, hjärtat slår nästan sönder bröstet, håret reser sig från huden, värme pulserar genom hela kroppen och man är bara där och då! Världen står still. Ingenting annat existerar!
 
Efter 10 år har mina läppar äntligen fått möta de där läpparna.
Efter 10 år har min själ fått ösa ur sig all den smärta den burit på.
Efter 10 år har jag fått hålla om den där männskan som jag älskar mer än någon annan.
Efter 10 år har jag fått se in i de där ögonen, utan att skämmas.
Efter 10 år har jag fått lirka mina fingrar runt den där handen.
Efter 10 år har jag fått gråta och be om ursäkt.
Efter 10 år har han fått beskriva sin smärta, besvikelse, agression och sorg.
Efter 10 år har vi fått hålla om varandra utan att möjligen såra någon annan.
Efter 10 år.
 
För 10 år sedan krossade jag inte bara mitt hjärta, utan även en annans hjärta.
För 10 år sedan gjorde jag ett val jag än idag inte förstår att jag kunde göra.
För 10 år sedan sårade jag honom
För 10 år sedan sårade jag mig själv.
För 10 år sedan ångrade jag mitt val, men vågade inte berätta det.
För 10 år sedan såg jag honom gå vidare, vad jag trodde.
För 10 år sedan grät jag över mitt misstag.
 
För 9 år sedan ångrade jag mitt val.
För 8 år sedan ångrade jag mitt val.
För 7 år sedan ångrade jag mitt val.
För 6 år sedan ångrade jag mitt val.
För 5 år sedan ångrade jag mitt val.
För 4 år sedan ångrade jag mitt val.
För 3 år sedan ångrade jag mitt val.
För 2 år sedan ångrade jag mitt val.
För 1 år sedan ångrade jag mitt val.
Igår ångare jag mitt val.
Idag ågrar jag mitt val.
Imorgon ångrar jag mitt val.


Kommer alltid ångra de där valet, som den där dumma 19 åriga jag gjorde..
"För att det är för tidigt..."
Vadå för tidigt?! Hur kan en äkta jävla själslig kärlek vara för tidigt?! Hur kan jag bara slänga allt det jag ville ha i "närmsta papperskorg", sorgligt gå hem och gråta och se honom försvinna iväg längs gatan och aldrig komma tillbaka?!
Hur kunde jag?!
 
Han fick ju min själ att smälta som is i solsken!
Han var ju allt jag ville ha, men förlorade...
 
I helgen fick vi chansen att återigen prata, öga mot öga. Det har vi gjort många gånger genom åren.
Och de där orden "en vacker dag, när solen skiner och regnet faller..." har ekat i mitt huvud.
Till skillnad mot alla dessa tidigare år, kunde vi i helgen nudda varandra, bara känna att vi kan stå nära.
Men bara för det, att vi kunde göra så nu, gör ju tyvärr inte att det är så enkelt.. Att vi kan "leva lyckliga i alla våra dagar" tillsammans.. Livet är så mycket mer komplicerat än det och jag får fortsätta att våndas med min smärta och fortsätta hoppas på den där dagen...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0