Lilla Fiffilina

Ni vet ju hur jag tidigare skrivit att jag saknat att inte få nån inspiration av ny musik, men att den rätta låten kommer när man minst anar det.

 

 

När jag hittar en sån låt, så är det första jag lyssnar på melodin. Det går inte många sekunder innan jag känner att "här har vi något!", när man sedan hör rösten, så brukar jag rysa lite mer och sen till sist- texten.

 

Alla dessa låtar jag har är sjukt deppiga, men starka! De får min själ att hamna i nån slags lugn och harmoni.

På något sätt så känner min kropp (ja eller hjärnan antagligen) av, av melodin troligen, att detta är en sån där låt som jag vill ha. För alltid när jag väl kollar upp texten, så passar den fint in i samlingen.

 

Ni måste ju tro att jag är heeeelt rubbad! Haha! Men för mig är det så självklart och ett måste!

Den där musiken som betyder så mycket, som följer mig genom livet.

 

Hade jag varit en man, så hade jag lätt hoppats på att min röst var perfekt för denna slags musik!

 

"Men vadå, en kvinna kan ju oxå göra musik?!"
Japp, det kan dom. Men den musiken tilltalar mig inte på samma sätt.
Så har jag alltid känt.. Konstigt de där.. Men gör mig inget :)

 

 

Nä men jösses, vi kan ju inte prata musik i ett helt inlägg!

 

eller jo fan, det kan vi! ;)

Nu blir det att försöka sova!!

undrar dock vilka dessa "vi" är, som jag skriver om.....