Lilla Fiffilina

I den mörka och dystra kroppen har det till och från börjat sippra in ljus. Stunder där jag faktisk mår bra, där jag känner mig glad, pratsam och lätt.

 

Den medicin jag äter mot Fibromyalgin är även en antidepressiv medicin. I och med att jag känner att tabletterna toppar av värsta smärtan och även höjer min serotoninnivå, så har jag inte lika ont och att jag inte dippar lika hårt i min ångest. Detta har ju gjort att jag stundvis snackar konstant, skrattar, är allmänt lyrisk och bara är uppslukad av glädje och förväntan typ.
Jag känner på ett sätt inte igen mig själv i de stunderna, visst jag har alltid varit en glad och energisk person. Men ibland känner jag bara att "är jag hög?! Vart får jag alla ord ifrån?! Varför är jag så glad?!", inte för att det är nå fel att vara glad osv. utan mer för att jag är så jäklans högt upp!

 

Förra veckan påbörjades Fibromyalgikursen, där vi är en grupp med människor som nyligen fått sin diagnos. Vi kommer prata om själva sjukdomen, hur vi ska hantera den sorg vi kan hamna i, hur vi ska (över)leva vår vardag, vad kan vi göra för att minska smärtan, osv osv. Hittills är jag väldigt nöjd! Vi är ett skönt gäng, där man verkligen inte behöver skämmas eller "försköna" sin vardag.
De närmsta 12 veckorna tror jag att jag kommer lära mig en hel del, både om mig själv och om livet.

Känns spännande!

 

Men trots glädje, energi och skratt, så kan inte tröttheten gömma sig. Trots smink och fina kläder, så döljs inte den trötta själen.

Den där känslan av att inte få ordentlig sömn tär på mig. och när jag väl får sova, så får jag ändå inte sova länge.. Är så less på att få 1-2 timmars sömn, för att sedan vara vaken 1-2 timmar.. osv..
Att jag dessutom inte får sova trots sömntabletter.. DET är jävligt tungt!

Men det är det jag och min läkare just nu prövar oss fram, för att hitta ett sätt för mig att få sova mer.