Lilla Fiffilina

Idag- idag fick jag det sagt! Det jag velat säga till Jim i några veckor nu!!

Att jag tycker han är feg, som inte gjort slut tidigare och att jag inte skulle vilja vara tillsammans med honom igen..

 

Jag sa det inte argt eller så, bara från hjärtat.. Grät gjorde jag ju oxå självklart! Det känns ju tungt att erkänna det högt! Att man är glad över att det tog slut så här i efterhand, att man i efterhand märkt att det inte var rätt.

 

Dock så är han ju, som vanligt nonchalant. Vilket jag hatar hos honom! Sa det till honom, då sa han att han inte ville råka ge några tecken på att det skulle finnas en chans för oss. När han sa det så kände jag lite att va självgod han är. Jag har, på dessa fyra månader, inte gett honom EN enda anledning att tro det! Sa det till honom att det var fjantigt (inte det ordet, men minns inte exakt) av honom o bete sig så, jag har inte skickat nå "saknar dig"-sms, ringt honom för o säga att jag saknar honom eller att jag vill ha tillbaka. Inte EN ENDA gång! Och det är jag stolt över! För jag har inte känt så!

Klart jag har saknat honom.. men herregud, jag älskade honom i över 5 år!

Sa till honom att "jag looovar att du märker om jag vill ha tillbaka dig! för jag kommer berätta det fär dig då".

 

Det som känns tufft nu oxå är att han träffat en ny tjej..redan.. Även om jag inte vill vara tillsammans med honom, så känns det ändå otroooligt(!) jobbigt.

Men det blir bättre snart hoppas jag! Behöver inte träffa honom, henne eller prata med honom. 

 

Det känns ändå skönt att ha pratat med honom,för MIN skull, för det är återigen en bit på vägen! För nu har JAG sagt att jag inte vill ha honom tillbaka, sen om han tror på det eller ej, ja det är inte upp till mig att ens bryy mig om!

Snart är det över!!:)

 

tårarna rinner, och det är blandad glädje med sorg..

 

Jag gråter och är ledsen över att jag inte tidigare märkt att det var fel. Mer än det jag redan visste, menar jag. Jag gråter och mitt hjärta värker, för att han var så feg.. Att han drog ut på det.. Att jag trodde att det var för att vi var menade för varandra.

 

Glädjen jag känner är att jag är så otroligt mycket gladare nu- trots att allt är upponer- jag är så tacksam för så otrooligt mycket! Och utan mamma och mina vänner (där främst Tusse, Sandra, Jonas och Foppa hjälpt mig så otrooligt mycket) så hade jag inte mått såhär bra idag! Jag hade inte vart såhär STARK! Så tack till er!

 

Nu svamlar jag på om allt jag känner och som snurrar i huvudet och jag har iiingen aning om ni kommer få nå hum om vad jag skriver, men vad jag mest vill få sagt är- Jag mår bra! :)