DEN EVIGA VÄNTAN...

Igår hände det man verkligen inte vill ska hända sin hund... Aslan blev biten av en stor hund rakt över nacken och halsen.

Många som frågar vad som hände, så tänkte att för att slippa skriva om och om igen, så skriver jag historien här.

Tänker inte namnge någon, mer än att det är en vän till mig och inte någon okänd. Hoppas folk har förståelse för det.

Vi kom hem till våra vänner vid 17.30, jag ber då att dom ska komma ut med hunden för att dom ska träffas på neutral plats. Husse säger att han inte vill, men att jag tycker fortfarande det är bättre för dom måste träffas (vare sig hon ska vara instängd sen eller ej). Så han kopplar hunden, går ut o möter Jim och Aslan som står upp för gatan. Hon beter sig fint och bra, men drar lite och reser lite ragg. Men ingen aggression. varken genom skall, svansföring eller kroppsföring. Jim tar båda hundarna och går sedan en promenad. Det går bra, ingen byr sig om varann och sedan vände han om hem med dom. Han ger mig Aslan och går sedan själv med hunden och hämtar Aslans bur i bilen.

När dom kommer tillbaka så stoppar jag in Aslan i buren, hunden går fram o luktar lite då o då och Aslan morrar lite. Jag säger till båda hundarna så fort det låter lite. Har hela tiden koll på dom och låter dom inte vara själva. När jag säger åt dom så är hon jätteduktig! Går därifrån, berömmer henne och Aslan. Berömmer henne så fort hon går förbi och inte bryr sig om honom.

Efter en stund så sa vi att ja men vi prövar o släpper ut honom, vi är alla lugna. Ingen stress eller oro. Det går bra, hon bryr sig inte om när han kommer ut. Han hoppas upp i en solstol och då kommer hon fram och ska lukta på honom. Ingen spänning eller konstig kroppföring på henne. Men när hon kommer fram så morrar Aslan och hon reagerar på en gång. Här går allt så otroligt fort, men både jag i jim hann reagera på att hon stelnade till! Hon får tag på honom över nacken, men som tur var så har ju Jim (och jag) hunnit se innan det skedde vad som skulle ske. Så Jim har slängt sina händer in i hennes mun, så hon får aldrig ett fast grepp på honom. Han bänder upp hennes mun och hon släpper Aslan, som springer iväg. Men han springer inte till mig utan bara bort och Jim trodde att jag hade honom i famnen, så han släpper greppet om tiken. Då tar hon ett nytt grepp om Aslan. Jag vet inte riktigt vad som hände då. Det enda jag hörde var Jim som skrek "men va fan". Aslan kommer loss och jag ser att benet är skadat, och då kommer han till mig, jag lyfter upp honom. Går lungt därifrån in på toan, har ett stadigt grepp om honom. Kollar så gott jag ser och kände då hur blodet forsar ner över mitt bröst och mina händer. Ser då att han har ett öppet sår vid strupen/hakan/käken. Har fortfarande samma grepp som jag tog från början.

Går ut till jim och frågar honom lungt om han druckit något, han svarar nej och jag säger bara "bra, då åker vi nu" fortfarande sjukt lugna båda två. Jim sliter fram telefonen och ringer massa veterinärkliniker. Uppsala har öppet säger alla, men det rä för långt. Så Albano blir det. Bagarmossen är oxå för långt bort...
Jag säger till vännerna att vi hör av oss.
Jag går lungt till bilen, medans Jim redan hunnit starta och backa ut. Märker då att jag inte har skor på mig.. Har ingen telefon eller något alls med mig! Allt gick åt att hålla mig så lugn för mina vänners skull och min hund.

Jag har fortfarande samma grepp som tidigare och släpper inte för att sätta mig i bilen eller ta på mig bälte. Jim kör som en galning till Albano. Tutar för att folk ska flytta sig och kör ute i vägkanten. Aslan är otroligt lugn och det slutade blöda efter en stund. Jag kontrollerar pulsen och kollar tandköttet som var blekt. Försöker prata med honom så mycket som möjligt för att han ska hålla sig vaken och han lyssnade och förde huvudet mot mig. Han blev trött några ggr, men det tillät vi inte!
Kommer fram till Albano, efter något som verkar ha tagit en evighet! Kommer in och ropar på folket där inne, då när dom ser mig så bryter jag ihop! Jag får inte fram ett ord.. Dom var otroligt lugna och hade ett otroligt bra bemötande. Tog in oss i ett rum och jag vill inte släppa honom... Dom frågar vad som hänt och jag får fram lite små ord.. Dom sätter en nål och kollar Ph i blodet och vad det nu var.

Sen vet jag inte riktigt vad som händer, jag står framför spegeln och ser allt blod som jag har över mitt bröst och över mina händer och mår så illa. Får en handduk för att tvätta av mig. Aslan har då tagits ifrån mig, fått dropp och ligger i en kuvös för värme och luft.

Vi får sitta ner i väntrummet och dom kommer ut lite då och då. Dom berättade även att han haft en otrolig(!!!) tur! Sköterskorna som inte hört hur allt gick till blev chockade när dom hörde att han blivit biten av en stor hund. Han har sån änglavakt! Hade inte Jims händer var med så hade hans nacke vart bruten! Något av det mest otroliga är att Jim inte har en skråma på sina händer!

han får massa lugnande och smärtstillande och kvicknar till efter ett tag och då kommer väl smärtan till honom oxå. Han gryr lite, men ligger bara still.. Dom sa att under förnatten, så fort han blivit lite stabilare, kommer han att röntgas(bara en översikt).
Så vi åker därifrån efter att jag lugnat ner mig, vill inte åka men kan inte sitta kvar där hur länge som helst.

Så vi bestämmer oss för att åka tillbaka till våra vänner och prata med dom, så dom får veta hur det ligger till och att vi inte klandrar dom för något!
Kommer dit och hunden kommer fram till oss, vi pussas och kramas med henne, allt för att visa att vi inte är arga. Hon viker inte från våran sida på hela kvällen sen.

veterinären ringer vid kvart i tio, ca 1½ timme efter att vi åkt, berättar då att hans hjärtrytmen är nere på ca 36 och den ska vara uppe på 136! Dom säger även att ena ögat verkar pluta ut lite.. Det var kritiskt nu! Men dom lovade att höra av sig så fort det blev någon förändring.. Vi var nu tvugna att åka hem till våra andra hundar, som vi lämnat hemma.
När vi kommer hems å går tiden så otroligt sakta!! Bara väntar och väntar... Så plötsligt, kvart över ett, ringer dom! Berättar då att hjärtrytmen är högre, han är "pigg" trots omständigheterna och har även vart ute och kissat lite. Dom hade gjort en snabb röntgen, för att kolla lungor och bröst. Allt såg bra ut. Hon sa att om det inte händer något kritiskt nu under natten så ringer dom under morgondagen. Vi sover otroligt dåligt hela natten och vid 10 imorse ringde jag för o höra hur han mår. Han är då stabil och ingen större förändring sen vi pratat sist.

Dom sa att han ska in för operation under tidig eftermiddag, för att då kontrollera såren och om benet är brutet. Dom sa oxå att han hade reagerat på maten som hunden brevid hade fått. Det kändes väldigt skönt att höra!!

Nu var det bara vänta tills dom ringer igen... Tiden var som sirap... Så fort mobilen lät så fick vi hjärtklappning!
Så vid 15-tiden hörde dom äntligen av sig!!
Dom berättade då att benet inte var brutet, men att han fått dränage i ena såret( på benet) och det andra såret, som var skinnflått, hade dom lagt om för det inte gått att sy ihop.
Strupen och luftrören hade inte tagit någon skada, men käken var bruten.. Som tur är så är den inte krossad, utan bruten i ett fint jack. I såret som är på halsen har dom oxå satt ett dränage..
Dom sa att dom vill ha kvar honom tills på Tisdag då det kommer en kirurg som kan titta på käken och dom kommer då besluta vad som måste göras...

Väntan tills dess kommer ta kol på mig!! Två dagar... Två nätter... Vill ha hem min plutt nu!!

Vi vill, jag och Jim, verkligen påpeka att våra vänners hund är en underbar tjej som är så mysig och go.
Att Jim inte har en skråma på sina händer visar att hon inte är aggresiv i "attacken". Hon tog ett grepp om Aslan, hon tuggade inte, ruskade inte.... Men tack vare Jims snabba reaktion lever han. För hade hon hunnit få ett ordentligt tag om honom hade hon krossat honom, enkelt. Han är ju så otroligt liten och skör! Det är verkligen ett under att han inte fick mer skador! och vi hoppas han får ha fortsatt änglavakt!
Hade det vart två hundar av samma storlek hade det nog inte ens blivit en skråma och man hade kunnat sära lättare på dom. Jag var ju på väg fram för att ta tag i Aslan, men kom lika snabbt på att tar jag i honom medans hon har honom i sitt grepp fortfarande kommer han gå sönder..

Som sagt... Denna eviga väntan... Minuter känns som timmar, timmar känns som månader... Vill bara ha hem honom! ♥






Orkar inte läsa igenom allt, så är det stavningsfel eller annat, så vet ni varför..

Kommentarer
Postat av: mamma

Han är så envis att han kommer klara detta. Frågan är om vi gör det , men det löser sig så småningom. Älskar dig och Lille Aslan

2011-06-05 @ 21:20:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0